superman
(tryck på bilden för att lyssna)
Det var ett tag sedan..
Det har gått ett tag, lite väl för länge. Det är så mycket som händer, både bra och lite sämre saker. Fel att säga att det är dåligt (tänk positivt S.) Vart ska man börja? Eller ja, vem bryr sig egentligen om vad jag gör i mitt liv? Äsch, ibland behöver man bara få tro att någon lyssnar.
Jag flyttade för två veckor sedan, bor numera ensam med mina dammråttor i en liten etta i Göteborg. Älskar jag de, JA! Detta är numera min fristad, här kan jag vara den jag vill. Jag kan skratta, gråta, jag kan gå runt naken utan att någon kommenterar eller kollar på mina fel och brister (läs:ärr).
De finns fortfarande personer i min familj som kommenterar de ärr jag har, jag har inte skadat mig på flera år men ändå göms det knivar och rakhyvlar hemma. Vad är det som säger att man inte kan vara frisk? Bara för att man självskadat betyder verkligen det att man kommer göra det resten av livet? Jag ska inte sticka under stolen med att tankarna slår mig, allt jag vill är att slippa smärtan och när den var som värst vad gjorde jag då? Jag skar sönder mina armar och ben. Det är så jag är lärd, det är så man hanterar smärtan inuti. Men det är så fel, jag vet att de finns så många andra sätt, men ändå så är det dit jag vill vända mig. Som tur är så har jag inte gjort de, jag har lämnat det vid just vad de har varit, en tanke.
De är en historia i sig hur jag kom in på självskadandet, något som skulle ta en evighet att förklara. Eller ja, ett längre inlägg iaf. Det kanske räcker såhär, just nu i alla fall. Finns ju ingen anledning att dela med sig av något som ingen tillslut läser när ända anledningen till att man skriver (i princip) är att man vill berätta sin historia. Förmedla att de finns hopp bakom all smärta..
Vi hörs snart igen,
Love S.
de kallas tvivel
att leva är mer än att hålla sig vid liv
if you could see me now
ibland önskar jag att jag kunde få visa alla de som tvivlat på mig hur långt jag har kommit. tyvärr är de många som inte exsisterar i min värld längre, något som jag valt själv. men jag vill skryta, visa att "fuck you, jag klarar mig så jävla bra på egen hand". främst vill jag visa han som sabba mitt liv, men som ändå gav mig min styrka jag besitter idag. min så kallade pappa, de är en för lång historia för att förklara nu. men önskar bara att han kunde se, jag har klarat mig. jag har överlevt. själv trodde jag aldrig att jag skulle bli en dag över 18. nu sitter jag här, har precis avslutat en utbildning jag verkligen älskat och nu ska jag få jobba med de jag verkligen vill.
Hej, jag heter S. och jag är behandlingspedagog! För 2 år sedan bodde jag själv på behandlingshem, nu jobbar jag med de.
IN YOUR FACE ni som aldrig trodde på mig.
Hej, jag heter S. och jag är behandlingspedagog! För 2 år sedan bodde jag själv på behandlingshem, nu jobbar jag med de.
IN YOUR FACE ni som aldrig trodde på mig.
you are not your skin
att bli dömd efter sin utsida är inte de rätta. många blir dagligen tilltryckta av fruktansvärda ord och människor pratar bakom deras rygg. under min skoltid så spelade vi denna låt, något som har betytt mycket för mig. lyssna och njut, ta in varje ord. och kom ihåg, döm aldrig någon vid en första anblick!
(klicka på bilden för att lyssna)
jag är inte alltid stark
de är här allt börjar, med några få enkla ord. fast egentligen så kan detta vara ett slut, vem vet vad som händer imorgon?
nej, detta är ingen negativ blogg. de ska få handla om mitt liv, min ständiga kamp mot de förflutna och förhoppningsvis en kraftkälla, ge aldrig upp!
de låter som en kliché, men livet blir faktiskt bättre. när du väl nått botten så finns de bara en väg att gå och de är upp. de kan verka hopplöst men tro mig, allt är möjligt.
jag har gjort resan, vågar du?
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.