superman
(tryck på bilden för att lyssna)
Det var ett tag sedan..
Det har gått ett tag, lite väl för länge. Det är så mycket som händer, både bra och lite sämre saker. Fel att säga att det är dåligt (tänk positivt S.) Vart ska man börja? Eller ja, vem bryr sig egentligen om vad jag gör i mitt liv? Äsch, ibland behöver man bara få tro att någon lyssnar.
Jag flyttade för två veckor sedan, bor numera ensam med mina dammråttor i en liten etta i Göteborg. Älskar jag de, JA! Detta är numera min fristad, här kan jag vara den jag vill. Jag kan skratta, gråta, jag kan gå runt naken utan att någon kommenterar eller kollar på mina fel och brister (läs:ärr).
De finns fortfarande personer i min familj som kommenterar de ärr jag har, jag har inte skadat mig på flera år men ändå göms det knivar och rakhyvlar hemma. Vad är det som säger att man inte kan vara frisk? Bara för att man självskadat betyder verkligen det att man kommer göra det resten av livet? Jag ska inte sticka under stolen med att tankarna slår mig, allt jag vill är att slippa smärtan och när den var som värst vad gjorde jag då? Jag skar sönder mina armar och ben. Det är så jag är lärd, det är så man hanterar smärtan inuti. Men det är så fel, jag vet att de finns så många andra sätt, men ändå så är det dit jag vill vända mig. Som tur är så har jag inte gjort de, jag har lämnat det vid just vad de har varit, en tanke.
De är en historia i sig hur jag kom in på självskadandet, något som skulle ta en evighet att förklara. Eller ja, ett längre inlägg iaf. Det kanske räcker såhär, just nu i alla fall. Finns ju ingen anledning att dela med sig av något som ingen tillslut läser när ända anledningen till att man skriver (i princip) är att man vill berätta sin historia. Förmedla att de finns hopp bakom all smärta..
Vi hörs snart igen,
Love S.